Man fick ju inte välja....
Det jag tänkte skriva och berätta om är tragiskt.
På sista tiden har jag funderat en heldel på min uppväxt, mina syskon och dom så kallade föräldrar vi har.
-Ja vi fick ju aldrig välja, jag brukar säga " Vi fick det som blev över ".
Jag ska bara ta det i stora drag, och skriva mer om några tillfällen som satt sig fast i minnet.
Jag är äldst av 6 syskon.
Jag föddes -62 och jag har en bror född -65
vidare har jag 2 syrror som adopterades när dom var i stor sätt nyfödda.
Ena syrran född -70 och den andra -72
-76 fick jag ytterligare en brorsa och -82 kom min yngsta bror till världen.
Vi flyttade ut till Upplands-Väsby-72 tror jag det var, innan dess har jag i mitt liv bott på många ställen i Solna och huvudsta.
Jag började 4e klass och det var väl så där.
Min pappa drack en heldel redan på den tiden och man mådde inte speciellt bra.
Minns så tydligt ett tillfälle som ofta dyker upp i mitt huvud.
De var nog en hel vanlig kväll, jag hade varit i skolan men hade pratat lite för mycket på en lektion att jag åkte ut och fick sitta utanför och plugga i stället.
När jag kom hem den dagen så var jag oroliga att tala om vad som hänt.
men jag tog min mamma när hon stod och strök tvätt och pappa låg i badet.
jag berättade för mamma som i sin tur gick raka vägen till pappa och talade om att jag åkt ut från lektion.
Min pappa i sin tur blir helt jävla galen....säkert hade han druckit...måste ha varit så.
Han kastar sig ur badet, tar tag i mig och slår, och slå, och slå...sparkar,dunkar mitt huvud i väggen, slår vidare, sparkar...jag är livrädd 11 år gammal, så rädd att jag kissar på mig, kissar ner hetäckningsmattor, var av att jag får ännu mera stryk...det höll på i timmar.....
Vad hände sen?
-Jo dom ringer till skolan nästa dag och säger jag har cyklat ner för en trapp och måste vara hemma några dar.
det var ju smart av dom, själv var jag så blåslagen, ledsen och jävligt rädd.
När jag var 12-13 år skildes min så kallade mamma & pappa.
jag minns att min mamma hade träffat en ny kille bakom pappas rygg,och jag fick ofta följa med mamma och träffa den nya utan att någon annan visste.
Den nya killen var en typ som gärna slängde blickar efter mina kompisar, alla såg, men inte min mamma..
Fan vad jobbigt det är att kalla henne för mamma, för det har hon inte varit på många många år.
Men med den killen fick hon en grabb född -76.
Många nätter från -77 fram till ja kanske var det -79 kom han in till mig på nätterna och taffsade....
Tror du den där så kallade min mamma brydde sig?? inte ett dugg fast jag talade om för henne vad som hände på nätterna..
Det var en jävlig tid, kan inte säga annat.
Och i samma veva för att fly, fick jag många dåliga kompisar, man hängde inne på centralen, där fanns vi ett gäng med samma jobbigheter och vi tydde oss till varann.
runt -79-80 tog det slut, **puhhh** mellan dom, men tror du min mamma lät honom vara??
Nää den närmsta tiden efter så hyrde hon bil mellan varven och spionerade på honom, vem ville hon skulle följa med? -Jo jag!
Där satt vi och spionerade på honom när han åkte genom stan, stod utanför någon port på söder och kikade när han var på besök hos någon annan tjej.
-Va det en kul tid för mig??-Nää inte ett dugg, tvingad?? -JA!!
-80 träffade hon en ny kille som skulle bli som en pappa för oss, för vår egen pappa var redan ur bilden, han bara försvann, ja varför minns jag inte.
Den nya -ja han var inte kul......fick låna hans lägenhet för att mamma tyckte det kändes bättre att jag flyttade och hon flyttade in.
Lägenheten var totalt proppad av spritflaskor, dom fanns gömda precis överallt i hans bostad.
Ni kan ju tänka er hur vår uppväxt blev från den dagen han flyttade in hos min mamma?!
-Jag var ju älst och hade ju förmånen att kunna flytta, men aldrig kunde man koppla av.
Allt som oftast fick man rycka ut dag som natt för att förmedla mellan dom båda.
Till och med den dagen jag förlovade mig för första gången -81, fick man sitta en hel kväll och natt och försöka få dom båda sams, denna jävla alkohol.
Det var så himla synd om mina syskon, stryk, förnedring, min så kallade mamma vände oss syskon mot varann, pratade skit och dom trodde på det, även jag faktiskt.
Jag hade då träffat en kille, och jag blev med barn...men tror ni att jag fick bestämma själv om jag ville behålla det eller inte??
-Nej faktiskt tror jag inte att jag någon gång har fått bestämma själv om jag ville behålla ett barn eller inte.
Det blev ett jävla liv, ett jävla liv om att jag inte kunde ta hand om ett barn vilket helvete det var att få barn ..osv..
Hon var och är säkert än i dag jätte duktig på att manulpilera och bestämma,och fan den som inte går på hennes linje.
Ja självklart trodde jag ju som 18åring att jag säkert inte kunde fixa det där med att ta hand om ett barn, så tankarna lutade väl åt att det nog var bäst att göra abort, för min mamma tyckte ju det.
Plötsligt en kväll när min kille och jag hade varit på bio, för att bara komma bort, så när vi kom hem så stod det en ros och ett brev på köksbordet.
I brevet skrev hon att hon tyckte jag skulle behålla barnet, precis som ett godtjänande.
I dag undrar jag många gånger ur i helvete jag kunde vara så dum och låta henne bestämma över mig!!!!!?????
-82 födde jag min dotter Sabina, i dag förstår jag varför jag kände mig så himla hjälplös efter att ha fött henne, då kände jag mig så pass hjälplös att jag bodde hemme hos min mamma med sabina under dom ca 2 första mån, idag förstår jag ju varför jag gjorde det....fan säger jag bara.
Sen dom andra gångerna jag varit gravid, så har det gått till på samma sätt, men dom gångerna har jag varit starkare, och inte låtit henne ta överhand om mina beslut.
-Jo hon lyckades faktiskt 1 gång.....har aldrig haft en sån ågnest i hela mitt liv som den gången jag tvingades göra abort för att HON tyckte det!
Vidare...
Tänk att både jag och mina syskon valt fel parten??
-Jo det är sant..
Vet inte hur många gånger hon styrt och haft sig för att det har varit fel på dom, eller oss....
Men när hon till slut upptäkt att nu är det bara så här, då är partnen i fråga världsbäst.
Så småningom flyttade även mina syskon hemmifrån eller blev utkastade, och hon såg till att ingen av oss hade kontakt med någon annan av syskonen, märkte hon eller fick veta att man hade kontakt med någon var hon snabbt där och sabbade med skitsnack....hon såg hela tiden till att ingen ville träffa den andra.
Långa perioder bröt jag kontakten med henne för man pallade inte att behöva välja, välja kille och välja syskon.
-94 väntade inte bara jag barn, ja som vanligt så var det gap och skrik på att jag gjorde det fast det nu var mitt 4e barn, utan även en av mina syrror, men se det var bara pluttinuttigt.
-ja ja men hon fick andra törnar i stället lite längre fram syrran alltså....men vi var ju ganska vana nu mera med dåliga ryckten & spydiga komentarer från henne.
-ja jag kan inte dra upp allt i mitt liv, men det finns massor.
men nu tar vi ett skutt fram till år 2000.
I augusti-00 så sa jag i från en gång för alla, och bröt kontakten.
Absolut det bästa jag gjort.
Att ha förnedras av henne i många år men att sen ge sig på mina barn, då har det gått långt.
Att jag haft barn med en aning överviktdet är en sak, men att den så kallade mormor alltid gav sig på dom med glåp ord det är för mycket, och eller försöka pressa dom på upplysningar om mig och min dåvarade man, bara för att jag höll igen och inte berättade så mycket om vad som hände innan för mina egna väggar.
-Nää så jag sa tack och adjö.
Det tog en mycket lång tid innan hon gav upp och lämnade oss i fred,ringde och skrev osv...
men till slut blev det tyst..... en tid.
2001 gifte jag mig....
och jag tog faktiskt kontakt med min så kallade pappa...jag bjöd in honom och hans fru.
Ack Ack säger jag bara, vem satt inte på bröllopet och gastade och ville ha mera att dricka om inte han.
-Nej tänkte jag stilla, samma så kallade pappa, dricka, ego,här är jag.
-Ja ja vi höll en sporadisk kontakt som i stort sätt bara gick ut på att han ville berätta vad han gör, vad han tjänar och hur fackat bra han är.
Han har varit genom den tiden vi haft en spradisk kontakt så här, att antingen har man kontakt med honom eller mamma men man fick inte ha kontakt med både, visst spela roll hade ju ändå ingen kontakt med henne.
Tiden från 2001 fram till nyligen så har vi nog bara träffats när någon av ungarna eller jag fyllt år, ja någon julklapp har det väl blivit ochså.
Jo just det jag och Simon och min sista man blev faktiskt utbjudna till deras så kallade paradis.
vad handlade den helgen om??-Skryt och skryt och ännu mera skryt.
Och massa alkohol...och massa taskiga komentarer rakt i ansiktet på Simon att han var tjock! Hatar sånt!!!
2006 så vet nog dom flesta av mina vänner att min man tog livet av sig hemma i sängen brevid mig.
Inte änns i sorgen och allt som blir runt om fick jag vara i fred från min så kallade mamma.
Under en tid fick jag många mess och gästboksinlägg, där hon skriver att allt var mitt fel och att hon förstod att min man tog livet av sig..Hmm konstigt säger jag bara.-Hon som aldrig gillade honom.
ja det var sååå mycke olika förnedringar, att man inte änns fick sörja i fred utan bara fick massa skit kastat i ansiktet.
Tror ni jag svarade på ett ända mess? eller gästboksinlägg?? nej aldrig.
Jag har bara sparat allt, och ibland dyker dom upp när jag letar efter något papper och varje gång blir jag bara påmind att jag har det lugnt och skönt nu mera.
Jag minns natten jag blev änka...vilket kaos...
Då kände man sig faktiskt ensam som vuxen för första gången..
Som tur var hade jag min älskade granne " Åsa " som fanns vid vår sida, men ändå kände man någonstanns att jag ville ringa någon. Eftersom jag då hade kontakt med pappa så självklart är det ju honom man ringer.
Men det svaret jag fick av honom den tidiga söndagsmorronen det kommer alltid att finnas i huvudet och kanske är det just en sak som gör att jag nu väljer och har upptänkt att den som för honom är viktigast är han själv.
_jo svaret jag fick löd så här:
-Jaha...men bara så du vet så sticker vi till Spanien på tisdag och det tänker vi inte av boka.
-Far åt helvete säger jag bara!!!.
Kanske var det knappt en mån tidigare som han själv ringde mig och böla och sa att han funderade på att ta sitt liv, varför svarade jag inte då....-Du jag har inte tid, lagar mat vet du.
Jag är bra avensjuk på alla mina vänner SOM har bra kontakt med sina föräldrar, en annan fick fan inte välja och fick rent ut sagt ta det som blev över.
Nu så här längre fram i tiden, då man både har klarat av sina barn, att bli änka och att gå vidare, så blir man inte längre ledsen, utan bara jävligt arg!!
Och det känns som jag har rätt att vara det.
Nu är mina ungar stora och jag har alltid fått höra att dom är kanon alla 4, jag fixade faktiskt att både föda dom och föda upp dom och idag är dom harmoniska, klarar att stå på egna ben, dom ger mig massa glädje och kärlek.
Och jag försöker ställa upp så mycket jag bara kan.
jag försöker att inte lägga mig i deras liv, visst ger jag dom goda råd, men sen vad dom själva vill och bestämmer det kan bara dom själva avgöra.
Nu är det inte många veckor kvar förren mitt första barnbarn kommer till världen och jag kan bara säga att jag SKA bli världens bästa MORMOR.
//Just nu en mycket tänkande Morsan
På sista tiden har jag funderat en heldel på min uppväxt, mina syskon och dom så kallade föräldrar vi har.
-Ja vi fick ju aldrig välja, jag brukar säga " Vi fick det som blev över ".
Jag ska bara ta det i stora drag, och skriva mer om några tillfällen som satt sig fast i minnet.
Jag är äldst av 6 syskon.
Jag föddes -62 och jag har en bror född -65
vidare har jag 2 syrror som adopterades när dom var i stor sätt nyfödda.
Ena syrran född -70 och den andra -72
-76 fick jag ytterligare en brorsa och -82 kom min yngsta bror till världen.
Vi flyttade ut till Upplands-Väsby-72 tror jag det var, innan dess har jag i mitt liv bott på många ställen i Solna och huvudsta.
Jag började 4e klass och det var väl så där.
Min pappa drack en heldel redan på den tiden och man mådde inte speciellt bra.
Minns så tydligt ett tillfälle som ofta dyker upp i mitt huvud.
De var nog en hel vanlig kväll, jag hade varit i skolan men hade pratat lite för mycket på en lektion att jag åkte ut och fick sitta utanför och plugga i stället.
När jag kom hem den dagen så var jag oroliga att tala om vad som hänt.
men jag tog min mamma när hon stod och strök tvätt och pappa låg i badet.
jag berättade för mamma som i sin tur gick raka vägen till pappa och talade om att jag åkt ut från lektion.
Min pappa i sin tur blir helt jävla galen....säkert hade han druckit...måste ha varit så.
Han kastar sig ur badet, tar tag i mig och slår, och slå, och slå...sparkar,dunkar mitt huvud i väggen, slår vidare, sparkar...jag är livrädd 11 år gammal, så rädd att jag kissar på mig, kissar ner hetäckningsmattor, var av att jag får ännu mera stryk...det höll på i timmar.....
Vad hände sen?
-Jo dom ringer till skolan nästa dag och säger jag har cyklat ner för en trapp och måste vara hemma några dar.
det var ju smart av dom, själv var jag så blåslagen, ledsen och jävligt rädd.
När jag var 12-13 år skildes min så kallade mamma & pappa.
jag minns att min mamma hade träffat en ny kille bakom pappas rygg,och jag fick ofta följa med mamma och träffa den nya utan att någon annan visste.
Den nya killen var en typ som gärna slängde blickar efter mina kompisar, alla såg, men inte min mamma..
Fan vad jobbigt det är att kalla henne för mamma, för det har hon inte varit på många många år.
Men med den killen fick hon en grabb född -76.
Många nätter från -77 fram till ja kanske var det -79 kom han in till mig på nätterna och taffsade....
Tror du den där så kallade min mamma brydde sig?? inte ett dugg fast jag talade om för henne vad som hände på nätterna..
Det var en jävlig tid, kan inte säga annat.
Och i samma veva för att fly, fick jag många dåliga kompisar, man hängde inne på centralen, där fanns vi ett gäng med samma jobbigheter och vi tydde oss till varann.
runt -79-80 tog det slut, **puhhh** mellan dom, men tror du min mamma lät honom vara??
Nää den närmsta tiden efter så hyrde hon bil mellan varven och spionerade på honom, vem ville hon skulle följa med? -Jo jag!
Där satt vi och spionerade på honom när han åkte genom stan, stod utanför någon port på söder och kikade när han var på besök hos någon annan tjej.
-Va det en kul tid för mig??-Nää inte ett dugg, tvingad?? -JA!!
-80 träffade hon en ny kille som skulle bli som en pappa för oss, för vår egen pappa var redan ur bilden, han bara försvann, ja varför minns jag inte.
Den nya -ja han var inte kul......fick låna hans lägenhet för att mamma tyckte det kändes bättre att jag flyttade och hon flyttade in.
Lägenheten var totalt proppad av spritflaskor, dom fanns gömda precis överallt i hans bostad.
Ni kan ju tänka er hur vår uppväxt blev från den dagen han flyttade in hos min mamma?!
-Jag var ju älst och hade ju förmånen att kunna flytta, men aldrig kunde man koppla av.
Allt som oftast fick man rycka ut dag som natt för att förmedla mellan dom båda.
Till och med den dagen jag förlovade mig för första gången -81, fick man sitta en hel kväll och natt och försöka få dom båda sams, denna jävla alkohol.
Det var så himla synd om mina syskon, stryk, förnedring, min så kallade mamma vände oss syskon mot varann, pratade skit och dom trodde på det, även jag faktiskt.
Jag hade då träffat en kille, och jag blev med barn...men tror ni att jag fick bestämma själv om jag ville behålla det eller inte??
-Nej faktiskt tror jag inte att jag någon gång har fått bestämma själv om jag ville behålla ett barn eller inte.
Det blev ett jävla liv, ett jävla liv om att jag inte kunde ta hand om ett barn vilket helvete det var att få barn ..osv..
Hon var och är säkert än i dag jätte duktig på att manulpilera och bestämma,och fan den som inte går på hennes linje.
Ja självklart trodde jag ju som 18åring att jag säkert inte kunde fixa det där med att ta hand om ett barn, så tankarna lutade väl åt att det nog var bäst att göra abort, för min mamma tyckte ju det.
Plötsligt en kväll när min kille och jag hade varit på bio, för att bara komma bort, så när vi kom hem så stod det en ros och ett brev på köksbordet.
I brevet skrev hon att hon tyckte jag skulle behålla barnet, precis som ett godtjänande.
I dag undrar jag många gånger ur i helvete jag kunde vara så dum och låta henne bestämma över mig!!!!!?????
-82 födde jag min dotter Sabina, i dag förstår jag varför jag kände mig så himla hjälplös efter att ha fött henne, då kände jag mig så pass hjälplös att jag bodde hemme hos min mamma med sabina under dom ca 2 första mån, idag förstår jag ju varför jag gjorde det....fan säger jag bara.
Sen dom andra gångerna jag varit gravid, så har det gått till på samma sätt, men dom gångerna har jag varit starkare, och inte låtit henne ta överhand om mina beslut.
-Jo hon lyckades faktiskt 1 gång.....har aldrig haft en sån ågnest i hela mitt liv som den gången jag tvingades göra abort för att HON tyckte det!
Vidare...
Tänk att både jag och mina syskon valt fel parten??
-Jo det är sant..
Vet inte hur många gånger hon styrt och haft sig för att det har varit fel på dom, eller oss....
Men när hon till slut upptäkt att nu är det bara så här, då är partnen i fråga världsbäst.
Så småningom flyttade även mina syskon hemmifrån eller blev utkastade, och hon såg till att ingen av oss hade kontakt med någon annan av syskonen, märkte hon eller fick veta att man hade kontakt med någon var hon snabbt där och sabbade med skitsnack....hon såg hela tiden till att ingen ville träffa den andra.
Långa perioder bröt jag kontakten med henne för man pallade inte att behöva välja, välja kille och välja syskon.
-94 väntade inte bara jag barn, ja som vanligt så var det gap och skrik på att jag gjorde det fast det nu var mitt 4e barn, utan även en av mina syrror, men se det var bara pluttinuttigt.
-ja ja men hon fick andra törnar i stället lite längre fram syrran alltså....men vi var ju ganska vana nu mera med dåliga ryckten & spydiga komentarer från henne.
-ja jag kan inte dra upp allt i mitt liv, men det finns massor.
men nu tar vi ett skutt fram till år 2000.
I augusti-00 så sa jag i från en gång för alla, och bröt kontakten.
Absolut det bästa jag gjort.
Att ha förnedras av henne i många år men att sen ge sig på mina barn, då har det gått långt.
Att jag haft barn med en aning överviktdet är en sak, men att den så kallade mormor alltid gav sig på dom med glåp ord det är för mycket, och eller försöka pressa dom på upplysningar om mig och min dåvarade man, bara för att jag höll igen och inte berättade så mycket om vad som hände innan för mina egna väggar.
-Nää så jag sa tack och adjö.
Det tog en mycket lång tid innan hon gav upp och lämnade oss i fred,ringde och skrev osv...
men till slut blev det tyst..... en tid.
2001 gifte jag mig....
och jag tog faktiskt kontakt med min så kallade pappa...jag bjöd in honom och hans fru.
Ack Ack säger jag bara, vem satt inte på bröllopet och gastade och ville ha mera att dricka om inte han.
-Nej tänkte jag stilla, samma så kallade pappa, dricka, ego,här är jag.
-Ja ja vi höll en sporadisk kontakt som i stort sätt bara gick ut på att han ville berätta vad han gör, vad han tjänar och hur fackat bra han är.
Han har varit genom den tiden vi haft en spradisk kontakt så här, att antingen har man kontakt med honom eller mamma men man fick inte ha kontakt med både, visst spela roll hade ju ändå ingen kontakt med henne.
Tiden från 2001 fram till nyligen så har vi nog bara träffats när någon av ungarna eller jag fyllt år, ja någon julklapp har det väl blivit ochså.
Jo just det jag och Simon och min sista man blev faktiskt utbjudna till deras så kallade paradis.
vad handlade den helgen om??-Skryt och skryt och ännu mera skryt.
Och massa alkohol...och massa taskiga komentarer rakt i ansiktet på Simon att han var tjock! Hatar sånt!!!
2006 så vet nog dom flesta av mina vänner att min man tog livet av sig hemma i sängen brevid mig.
Inte änns i sorgen och allt som blir runt om fick jag vara i fred från min så kallade mamma.
Under en tid fick jag många mess och gästboksinlägg, där hon skriver att allt var mitt fel och att hon förstod att min man tog livet av sig..Hmm konstigt säger jag bara.-Hon som aldrig gillade honom.
ja det var sååå mycke olika förnedringar, att man inte änns fick sörja i fred utan bara fick massa skit kastat i ansiktet.
Tror ni jag svarade på ett ända mess? eller gästboksinlägg?? nej aldrig.
Jag har bara sparat allt, och ibland dyker dom upp när jag letar efter något papper och varje gång blir jag bara påmind att jag har det lugnt och skönt nu mera.
Jag minns natten jag blev änka...vilket kaos...
Då kände man sig faktiskt ensam som vuxen för första gången..
Som tur var hade jag min älskade granne " Åsa " som fanns vid vår sida, men ändå kände man någonstanns att jag ville ringa någon. Eftersom jag då hade kontakt med pappa så självklart är det ju honom man ringer.
Men det svaret jag fick av honom den tidiga söndagsmorronen det kommer alltid att finnas i huvudet och kanske är det just en sak som gör att jag nu väljer och har upptänkt att den som för honom är viktigast är han själv.
_jo svaret jag fick löd så här:
-Jaha...men bara så du vet så sticker vi till Spanien på tisdag och det tänker vi inte av boka.
-Far åt helvete säger jag bara!!!.
Kanske var det knappt en mån tidigare som han själv ringde mig och böla och sa att han funderade på att ta sitt liv, varför svarade jag inte då....-Du jag har inte tid, lagar mat vet du.
Jag är bra avensjuk på alla mina vänner SOM har bra kontakt med sina föräldrar, en annan fick fan inte välja och fick rent ut sagt ta det som blev över.
Nu så här längre fram i tiden, då man både har klarat av sina barn, att bli änka och att gå vidare, så blir man inte längre ledsen, utan bara jävligt arg!!
Och det känns som jag har rätt att vara det.
Nu är mina ungar stora och jag har alltid fått höra att dom är kanon alla 4, jag fixade faktiskt att både föda dom och föda upp dom och idag är dom harmoniska, klarar att stå på egna ben, dom ger mig massa glädje och kärlek.
Och jag försöker ställa upp så mycket jag bara kan.
jag försöker att inte lägga mig i deras liv, visst ger jag dom goda råd, men sen vad dom själva vill och bestämmer det kan bara dom själva avgöra.
Nu är det inte många veckor kvar förren mitt första barnbarn kommer till världen och jag kan bara säga att jag SKA bli världens bästa MORMOR.
//Just nu en mycket tänkande Morsan
Kommentarer
Postat av: Mickis & Eddan
Vi vet alla att du kommer bli den bästa mormor´n som någonsin funnits. Du är bäst, glöm inte det!
Älskar dig!
Postat av: Sabina
Håller med mickis där du kommer bli världens bästa mormor!Älskar dig!Kram
Postat av: Pelle
Alla som känner dig vet att du är en bra
mamma
Kram
Postat av: Hanzie
Vilket jobbigt liv du har haft so far...men du har en massa underbara ungar och mormor blir du snart...peppar, peppar...kämpa på!
Mvh Hanzie
Trackback
